Jag och bilar

Jag började i slutet av tonåren att utveckla en spännande ny egenskap: jag somnar så fort jag sätter mig i passagerar- eller baksätet av en bil. Det här är något jag har varit pinsamt medveten om de senaste åren - men ändå tror jag alltid att det inte ska vara några problem just den här gången. Det spelar inte heller någon större roll hur långt jag åker, efter en sådär fem minuter stängs ögonen mer eller mindre automatiskt, även om det är en så kort tur som från universitetet i Lund till hemmet en mil bort.

Min vana trogen bestämde jag mig för att helgens biltur upp till Yngsjö (stugort vid Åhus) skulle vara ett perfekt tillfälle att läsa igenom min biologibok. Bilfärden tar ungefär en timme - så i teorin skulle det ge mig ett par timmars pluggande. Jag tror knappt jag hade hunnit komma till Hurva, eller 1½ sida, innan jag slocknade på vägen upp, och vaknade först när vi var ett par kilometer från slutdestinationen. Okej tänkte jag, jag hade ju sovit lite dåligt natten innan, men nu skulle jag väl vara lite mer utvilad. För säkerhets skull vilade jag mig i en hängmatta en stor del av eftermiddagen. De första metrarna av hemfärden trodde jag också att det hade gett resultat, men tro sjutton om vi ens hade hunnit komma ut ur samhället Yngsjö innan jag somnade på vägen hem - och vaknade i Gårdstångarondellen. Resultatet av två timmars "pluggande": ca 2 sidor lästa. Lyckat.